Vad var annorlunda förr?
Efter 13 år som kaninhoppare börjar man se en hel del förändringar inom vår sport. Det är väldigt mycet som har blivit bättre och en del saker var kanske bättre förr. Men så är det alltid, oavsett vad det handlar om.
Jag kollade för en vecka sedan igenom bloggen och läste gamla inlägg och blev otroligt sentimental och nostalgisk. Hjärtat slog lite hårdare för mina gamla stjärnor och saknaden blev stor. En saknad som jag inte har känt på länge. Sedan kom många minnen upp till ytan igen och all kärlek som jag har känt för mina kaniner slog mig otroligt hårt.
Som vanligt började det snurra runt med tankar i mitt huvud och jag kunde inte låta bli att tycka att det var bättre förr. Allt var enklare, det var bättre och allt gjordes med mer känsla. Tävlingshetsen fanns inte och prestationsångest fanns inte på kartan. Men nu har jag insett att jag har helt fel! Jag ser inte riktigt hela bilden av det hela.
Det som har slagit mig är att jag inte är samma person som jag var för 5 år sedan. Mitt liv har förändrats och jag har helt andra prioriteringar idag än vad jag hade då. För fem år sedan gick jag på högstadiet. En tid då vänner och fritid står högt på listan. Självklart hade jag underbara vänner från skolan men jag la även väldigt mycket tid på mina fyrfotade vänner och såg till att de fick komma ut i hagen och gå i sele. Jag la mycket tid på mina nya kaniner och såg till att forma dem som jag ville. Jag la mycket tid på social träning och var mycket envis med att vinna deras förtroende.
När jag började gymnasiet kom fokus på något helt annat. Det var en nya skola, nya kompisar och helt andra fritidsaktiviteter som inte inkluderade kaninerna. Utan träning med kaninerna presterar de sämre och man får inte samma band med dem.
I år gick jag ut gymnasiet. Tredje året tog mer kraft av mig än vad jag trodde, vilket visade sig när studenten var över och en ny period av mitt liv började. Under gymnasietiden glömde jag hur jag kunde hitta stöd hos mina fyrbenta och glömde bort att de förtjänar den där lilla extra tiden med en klapp på huvudet och en tur i sele.
Och med tiden som jag har tappat gnistan med hoppningen har sporten utvecklats utan mig och jag gillar inte att hinna med. Jag ser hur kaninerna blir bättre och bättre och engagemanget för sporten bara blir större. Vissa saker blir sämre, det kommer vi inte undan, men i det stora hela har allt inom sporten utvecklats åt rätt håll.
Anledningen till att jag tyckte att det var bättre förr var förmodligen att jag la ner mer hjärta i det jag gjorde än vad jag gör idag. Men med den här insikten hoppas jag att jag kan få lite mer kvalitét i det jag gör istället för att blubba runt på ytan utan att känna något värde i vår fantastika hobby.
