Starsbilder

Såhär precis efter en stor tävling som Kista kommer man hem med många olika tankar och upplevelser. Självklart är de flesta positiva och man längtar redan till nästa år, men man får också sig en rejäl tankeställare. Det här året har jag märkt av något som jag tidigare inte tänkt så mycket på. Under de fyra tävlingsdagarna har det uppstått en enorm vinnarinstinkt hos förare och visst är det förståeligt då detta är den största tävlingen på hela året. Men att vinna cuperna i elit och svår ska inte vara allt!

Foto: Linnea Nordberg

Man åker till en tävling för att vinna, det skulle nästan vara konstigt annars. Människor har alltid tävlat mot varandra vare sig det gäller att vara snabbast, starkast eller smartast. Vi kaninhoppare har valt att tävla om vem som har den duktigaste kanin. Ja, det låter kanske lite hårt och tävlingsinriktat, men det är ju faktiskt sant. Sedan har vi ju kul på vår resa tillsammans med våra kaniner, annars skulle vi inte ha kvar de kaninerna som kanske aldrig skulle bli den där hoppstjärnan. Vi skapar relationer till våra kaniner och de blir en i familjen som vi äger fram tills den dag de försvinner.

Men bara för att vi vill vinna ska det inte betyda att vi ska behandla våra kaniner som tävlingsredskap. Vinner inte kaninen en klass är det för att den inte var bäst just den dagen, någon annan var helt enkelt i bättre form eller hade lite mer tur. Det är en premiss man får gå med på när man tävlar med djur, de är inte alltid sugna på att prestera även om man vet att de besitter kapaciteten.

 

Foto: Sandra Magnusson

Det som har märkts under Kista är att kaninerna pressas till det yttersta för att prestera alla fyra dagar. Det känns som att konkurrensen stiger för varje år som går då vi idag har en avel som har gjort att våra hoppkaniner är bättre och uthålligare än någonsin förut. Men bara för den skull ska vi inte behandla dem som maskiner och kräva att de hoppar felfritt alla fyra dagar, de ska få chans att dippa någon gång också om de behöver. Speciellt under elitklasserna på Kista var domarna extremt noga med hanteringen av våra kaniner. Det var många tillsägningar om att föraren var för nära kaninen, puttade och smackade. Jag blev själv tillsagd att jag var för nära min kanin, och jag är inte van vid att bli tillsagd så ofta. Men istället för att ta det allt för personligt tog jag kritiken till mig och ändrade mitt beteende till nästa lopp. Och visst gick det mycket bättre när Zoey fick hoppa med egen motor än när jag sprang uppe i rumpan på henne.

Att ta emot kritik som man får från domaren tycker jag är en brist hos vissa. Det blir många tillsägningar men ingen reflektion av vad man har gjort för fel. Det är inget fel med att få en tillsägning från domarbordet, domaren vill i de flesta fall endast hjälpa ekipaget till utvecklig och att det ser bättre ut utifrån. Kista är en tävling där det kommer mycket publik och vi vill väl visa upp hoppningen från den bästa sidan?

Foto: Clara Nordquist

Jag skulle vilja se en förändring, en ny inställning. Ta det inte så hårt om du blir tillsagd av domaren, alla kan göra misstag. Men låt inte det där misstaget bli en vana och fundera på varför du gjorde som du gjorde. Och sedan min andra poäng, låt dina kaniner vara kaniner och inte tävlingsmaskiner.