Starsbilder

Helt ärligt kunde jag inte ens inloggningen till bloggen längre, då vet man att det har gått låååång tid sedan sist jag var här inne och kikade. Mycket har hänt sedan dess och om jag skulle skriva om allt som har hänt skulle ni få sitta i timmar och läsa. 

 

Tävlingsmässigt har det nästan inte hänt någonting då jag har varit väldigt inaktiv med tävlandet. Sist jag var på fastlandet var i juli och inte fanns jag heller med i startfältet på årets krok-SM. Men trots det så har mina kaniner presterat på de få tävlingar jag har varit på i sommar och hösten. 

 

Selma har vunnit en svårklass på 0+0 och på senaste tävlingen tog hon äntligen den sista pinnen i krok msv.

Zoey har blivit klubbmästare i rakbana och även plockat hem 3 cert trots att hon är helt ur form (om man inte räknar rund som en form för då är hon i toppskick). 

Nemo har kämpat på riktigt fint i eliten och inte gjort mig besviken. Med lite rutin så kommer han bli ruskigt fin, med tanke på att han redan har blivit placerad och gjort nollade lopp.

Amy har tagit en pinne i rak men efter det har hon varit lite förvirrad. Inte konstigt med tanke på den lilla träning hon har fått, men jag tror på henne i framtiden.

Och sist men inte minst har vi Sid som gjorde skräll hos MKH när han gick på 1+1 och blev trea! Han kan också visa vart skåpet ska stå, det händer bara inte så ofta.

 

Men det är en liten irriterande tanke som har gnagt mig hela sommaren. Jag börjar bli vuxen nu, tro det eller ej! I sommar har jag inte haft någon tid (eller lust) att lägga ner hjärta och själ på hoppningen. Har inte alls haft samma sug efter tävlandet vilket är riktigt tråkigt. Jag började nästan tro att det här var slutet för mig som kaninhoppare och jag funderade över alla möjliga faktorer som bidrog till det. 

 

Jag har riktigt fina hoppkaniner, det tänker jag inte sticka under stolen med. Och när jag väl lyter rumpan från stolen tycker jag det är riktigt kul att umgås med mina små fyrbenta vänner. Så jag vet inte rikitgt vad som krävs för att komma tillbaka. det känns som att tävlingsinstinkten är väldigt stark just nu vilket är lite trist. Det känns som att prestationerna är det enda som räknas istället för gemenskapen. På de villkoren vill inte jag tävla, utan då tycker jag att hoppningen har tappat sin charm. Låt oss tävla utan krav och fokusera på varför vi faktiskt tävlar med våra fyrbenta, för att det är kul.